Tisdag prover, onsdag Hudiksvall och magnetröntgen och fredag datortomografi. På måndag har dom möte i Gävle onkologen, kirurgen och röntgenläkare för att se vad som ska bort och om det går den 3 juli så det inte hänt nå mer. Jag har varit upp och ner hela tiden nu. Sover så dåligt orolig vill få allt gjort. Men sen vet jag ju att det kommer att ta fem år tror jag de sa innan man blir friskförklarad. Då ska man leva hela tiden med provsvar och röntgensvar och vara orolig varje gång. Det här är inget man önskar sina värsta ovänner. Men det måste ju gå man måste orka. Men kommer det en dag där de bara behandlar för att man ska leva nåt år till då får man tänka till om man vill ha det så. Orkar man inte då får man avsluta behandlingen om man själv känner så. Nu ska jag väl inte tänka så redan, men när jag kom till Uppsala så blev det ju ett bakslag när de hittade två till som inte gick att operera utan fick brännas bort. På nätterna kommer alla sådana tankar, så nu hoppas jag allt blir bra till veckan ska till kirurgen Jörn Holm på onsdag då vet jag hur allt blir. Tänk idag regnar det lite med man blir så trött på allt regn. Behöver tanka energi nu känner jag, allt som händer gör mig helt slut gråter för allt och det är inte bra. Ska man orka med det här så ska man vara positiv, är det mellan varven. Men den stora op på levern tog ner mig riktigt enligt läkare och annat sjukhusfolk och det stämmer nog. Somnade runt tre inatt och drömde att jag skulle sälja en av hundarna, och att de köpte Tindra efteråt blev jag helt förtvivlad sa att vi måste få tillbaka henne sen vaknade jag glad att det var en hemsk dröm. Vi får hoppas att allt blir bättre efter nästa vecka. Ibland svär jag ve och förbannelse över att jag fått det här men än lever jag. Tänk om folk kunde förstå vad jobbigt det är och att man behöver folk som piggar upp en när man står mitt i smeten. Försöker ställa in mig på hur det kommer att bli med påse på magen resten av livet. Det känns så overkligt allt ibland och man tror det är en mardröm.