evasturesson

Men kom ju in i ambulans till Gävle sjukhus den 6juni med 40.1 i feber. Där sa de direkt att ja måste in på en kirurgavd. De måste sätta ett drenage genom levern för att få ner de höga bilirubilvärderna det låg då på 390 ska under 25 så har en bit kvar. Har inte kunnat äta mår så illa.. Efter en vecka blev jag utskriven för att nån dag senare bli inlagd. Då var det läckage på slangen så fick byta. Hade svin ont än gick jag på morfintabletter och ibland sprutor. Har fortfarande jätte ont och har morfin. dessa fina blommor skickade Eva Rye så snäll person Noah som fyllerv7år idag grattis från mormor och morfar. Eva-Marie och Urban kom blev så glad.. En kväll stod Maja Jonsson och Karin Arvidsson. Ja nu fick jag åka på permis går det bra så. Hade permis över midsommar med med känndede härvfina blommorna fick jag med bud det var Britten Klasson som skickade jag blir alldeles rördfår nog fortsätta en annat dag helt slut nu.

De måste få dränaget att fungera så levervärdena sjunker annars lägger dem av. Jag sover hela dagarna även när Jan sitter här hos mig mitt i en mening somnar jag . Beror på förgiftning i kroppen. Svårt blogga på en mobil så blir de här raderna

Hon och hennes kloka kollegor hade slagit sina kloka huvuden i hop och suttit och kollat magnetröntgen och datortomografin. De förstår inte varför gallvärdena är så höga och jag är gul. Så då skulle jag in inom 24 timmar och göra ultraljud på levern och se om det var en propp där. De ringde från röntgen i går morse och jag fick åka till Bollnäs och göra det. Han är lika undrande han med gallgångarna är vidgade i levern tror jag det var. Och så länge jag har höga värden så kan de inte göra något åt de fyra nya metastaserna. Tog en massa prover med så får väl se. Igår efter ultraljudet blev jag så där riktigt dålig mådde jätteilla kunde inte vara uppe. Jan åkte och jobbade sa att han skulle komma hem om de fick tag på nån som kunde jobba, men de fanns ingen.sedan hundarna suttit och tittat på mig i en halvtimme och undrat varför de inte fick nå mat var jag tvungen släpa mig upp och ge dom. Sen skulle de ut och jag gruvade mig mådde så pyton. Men lyckades med det också konstigt nog. Sen mådde jag lite bättre men bara låg och orkade inget. Natten före hade jag varit klarvaken till fyra. Kommer sådana här dagar och högre feber än annars. Idag känns det bättre sov lite mer inatt. Och imorse kom Gandhi hem efter att varit borta sen fredagskvällen. Ingen hade sett honom och vi var rädd för att aldrig få se honom igen. Han kom runt fyra jag slängde mig upp och han fick lite skinka med maten. Vilken lycka att se honom. Ja livet knatar vidare trots flera dåliga besked men har ju inte något val bara att försöka ta nya tag fast det känns tungt. Får hoppas jag blir mindre gul snart för jag sliter sönder mitt skinn snart och omöjligt att sova. .så här gul är jag om ni jämför med Jan

Så hemskt att jag försöker förtränga allt så gott det går just nu. Fyra nya metastaser på så kort tid ca sex sju veckor. Och de kan inte bränna så många utan måste ha cellgifter först. Men det går inte min kropp måste hämta igen sig efter förra behandlingen minst sex månader så då blir det i mitten eller slutet av augusti. Men som han sa ibland år det bara inte när det dyker upp nya snabbt. Ringde onkologen och Nancy på rådgivningen skulle be min läkare där att ringa upp om hon hade tid. Men hon har inte ringt. Förr pratade de över bromsmedicin men det var på den kvarvarande metastasen som jag hade fått behandling på, vet inte om det går på obehandlade nya. Och så är det ju mina levervärden som gall och billurbin som ligger så högt så det kan ju sätta stopp för allt. Hade varit skönt att få något sånt besked idag. Annars skulle jag ringa kl. 07.00 imorgon om hon inte ringde idag. Vet inte om jag orkar kämpa mer och utsätta mig för mer heller. Det har gått i ett sen januari förra året operationer behandlingar min kropp känns slut. Men vill inte bara dö men just nu så tror jag faktiskt att så blir det, när jag mådde så dåligt idag så kom det en bil hit och det var Gabriels Malin med farmor och farfars lilla gullige med sig Bonnie vi blev så glatt överraskad . Man fick fokusera på något annat en stund och det var bra. Allt känns så otroligt konstigt och overkligt. Vad händer nu? Hur lång tid tar det om de inte kan göra något? Jag frågorna är många men svaren inga. Bonnie och Malin idag när de kom tusen tack.

De hade leverrond på torsdag och Uppsala skulle ringa även onkologen lovade ringa, men så många gånger förr så ringde dom inte. Onkologen ringde jag samma dag bad Nancy påminna läkaren och hon skulle lägga in en lapp. Först skrämmer de upp em rejält en vecka tidigare, sen hör de inte av sig. Skandal i svensk sjukvård. Mår så gräsligt dåligt på alla sätt och de bryr sig inte. Man tappar lusten orkar inte leva så här. Gul än kliar som tusan jag vet snart inte vad jag gör. Dödsångest. Det är svårt sjuk de har att göra med och behandlar oss så här. Först ringer onkologen och säger att det ser inte bra ut och att jag har leversvikt. Pratar med Uppsala som först vill se datortomografin för det kan vara annat och de vet att jag är orolig ändå gör det så här. Arg och ledsen