På Stan!

Var ner och la om min piccline idag men har haft den i 10 månader drygt nu. Den krånglade nu sist på behandlingen så måste nog sätta en ny i Gävle inte så kul. När jag kom hem fick jag reda på att ännu en ung pappa och sambo gått bort hastigt. Blir lika ledsen varje gång bara tre veckor sen sist på samma lilla ort. Jag har ju levt längre och de har hela livet framför sig, men klart jag vill överleva ändå men känns fel att de som är ung än ska gå först. Ensam ikväll igen eller har ju hundarna och katten. Ja inte gjorde jag nå mycket på stan mer än sjukhuset, jo var in på elgiganten en snabbis sen fick Jan fixa resten av det som skulle göras. Jag satt i bilen som vanligt nu mer orkar inte  göra så mycket dessa biverkningar. Känns inte kul att hålla på till mars med det här men ett måste. Snart har det gått ett år och ingen rast och ro. Känns konstigt att veta att då när jag fick veta det så hade det varit i min kropp i ca ett år. Sitter ibland och tänker tänk om jag gått tidigare och inte trott det varit något annat. Men går inte att sitta och tänka så heller det hjälper inte mig nu. Men så mycket bättre oddsen varit då om det inte spridit sig och önskar att läkarna kunde svara på hur utgången blir men det är ju omöjligt. Ska försöka hitta styrkan och tron igen på att det går bra. Känns så jobbigt att alla dagar så dyker ordet cancer upp, och så kommer det ju att vara så länge jag får behandlingar och allt är kvar. Drömmer om en dag när man vet hur det går allt är bättre än ovissheten även om det är negativt. Tänk om jag hade något positivt att skriva om här i bloggen men den dagen kanske kommer.Älskar min familj och mina djur och hoppas få fortsätta dela mitt liv med dom. 

Kommentarer
Postat av: Gunilla

Önskar Eva att vintern går i rasande fart o att mars snart är här...
Att du finner inre styrka o att du hittar mod o hopp..
Du fixar detta Eva..

2012-12-10 @ 23:05:28
Postat av: Ninni

Vad jobbigt det är att inte orka vara med och uträtta ärenden. Jag vet hur det känns. Har ibland varit tvungen att välja vilket ärende som är viktigast och skippat nåt annat. Och så kommer den där känslan av otillräcklighet, "jag klarar ingenting, jag orkar ingenting".
Jag hoppas tiden fram till mars går riktigt fort så att du blir färdigbehandlad och få må bättre och börja leva livet fullt ut igen. Eller leva livet mer än fullt ut för jag tror att du kommer att leva på ett annat sätt framöver.
Måste berätta något roligt för dig. I morgon ska vi åka till Norge över dan. Till Løiten Lys. Det är de som säljer ljus till Ljustorget. Vi åker dit med Ljustorgets ägare och hennes dotter. Vi ska dit och se hur de gör när de för över bilder till ljus och ljuslyktor för att sedan kunna fixa det på Ljustorget. Jag försöker lära mig det i fotoredigeringsprogram och i själva programmet som är kopplat till ljusskrivaren och C hjälper till med skrivare och sånt. När vi lärt oss det så kan vi lära upp någon av de anställda där så de kan sköta det i framtiden. Jättekul att få komma dit men det blir många långa timmar i bil så jag kommer nog att känna mig lite utslagen ett par dagar efteråt.
Ha det så gött du kan och lycka till på behandlingen!
Kramar i massor!

2012-12-10 @ 23:51:34
URL: http://ninni1960.wordpress.com/
Postat av: Gunilla Toll

Förstår att ovissheten är svår. Svårt när man inte kan ställa in sig på: hur länge kommer behandlingarna att hålla på, hur kommer jag att må, vad kommer jag att orka, vad kommer att hända.
Hoppas biverkningarna håller sig på mattan. Snart vänder det och vi får ljusare tider. Kramar!!

2012-12-11 @ 06:05:09
URL: http://www.gunillatoll.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0