Är så positiv oftast tror jag ska klara det här. Men ibland kommer det tårar hela tiden. Jan jobbade i natt och igår natt när han åker vid 19.30 tiden då kommer ensamheten. Jag känner mig isolerad orkar inte köra bil vågar inte heller för är inte koncentrerad heller efter sista behandlingen. Är jätte orolig hur jag ska klara av lever och tar op. Läste om leveroperation i dag och får inse att det blir både jobbigt och stort ingrepp. På ett ställe läste jag att man får ta sprutor mot propp i 15 dagar och åker man hem får man ta dom själv. Ja jag är ju utbildad undersköterska men gillar inte att sticka mig själv. Sen berättade sköterskan på kirurgen där jag ska operera tarmen att det är en jobbig med. Allt kommer att gå snabbt nu och efter allt strålning och två op. Så blir det cellgifter igen. Känns som om man inte kommer att ha nåt vidare liv framöver. Hoppas det stannar vid detta och att allt försvinner. Jag vet att att jag har vissa dagar då jag känner så här sen vänder det. Men att sitta ensam är jobbigt när Jan jobbar. Sen att jag fick höra på behandlingen att har du tur blir du frisk. Och att de påpekar att du har långt gången cancer känns väl inte så kul. Ska till Margitta Wigren för behandling före leverop. Hon gjorde en behandling under tiden jag gick på behandling alldeles i början. Och det minskade fort är helt övertygad om att den gjorde min själ lugnare och jag kunde ta imot behandlingen bättre. Hon är helt otroligt duktig.