Till Veterinären vågade jag följa med också trots att jag fortfarande ser hemsk ut. Så skönt att komma ut lite och se något annat än skogen ibland. Sen fick Jan gå in och handla lite på Ica och jag satt i bilen och som vanligt förfasade mig över parkeringen där, den är helt tokigt gjord och folk åker hur som helst. Fast man har ju lite roligt och titta på då hur folk kör. Man nöjer sig med lite nu mer för att ha roligt. Är lite sur att inte jag fått något besked från magnetröntgen men på måndag ringer jag och frågar, inte tänker jag vänta till 12 april när jag träffar min läkare nästa gång. Imorgon ska vi till Anki och hennes familj och fira Livia som fyllde fyra år igår tiden går så fort. Fick feber den sista gången andra veckan efter behandlingen nu med och den kom av och till fram till nu i måndags. Frossa ibland och bara allmänt frysen vissa dagar. Men nu ska jag väl bli fri biverkningarna snart eftersom jag fått sista behandlingen. Efter beskedet att det inte går att bota som det ser ut nu så mår jag riktigt skapligt ändå, men det kan ju inte bli värre utan bara bättre tänker jag så jag får tänka så och ta en dag i taget. Det svåra är just nu man kan inte planera något längre fram för jag vet ju inte hur jag mår eller hur allt är då. Har ju bokat Bonjovi 24 maj och nåde om jag inte får åka då. Det känns lite jobbigt att man alltid när det är något man vill göra i sommar eller så inte vågar lova eller bestäma för vet inte hur det är. Ibland sitter jag och funderar hur det kommer att bli, ska barnbarnen minnas mig  och lilla Bonnie tänk om hon inte kommer att minnas mig alls. Vet ju bara just nu att med bromsmedicin så kan jag leva nåt år om det fungerar bra. Hoppet står ju till forskare att de ska komma på något nytt eller att jag får remiss till den privata kliniken i Uppsala som ska vara väldigt duktiga. Men tror och hoppas på något år till. Ha en bra helg för det ska jag försöka ha och så blir det nog.