Är så trött och glömmer allt. Jag skulle varit och spolat min PICCLINE i går kl 14.00 men trodde det var idag samma tid. De hade ringt och sökt mig på Jans mobil men när vi upptäckte det så hade de stängt. Ringde nu i morse och får komma två idag. Det hörtill biverkningarna har de sagt att man blir virrig och jag som varit det före blir väl värre. Igår var vi ner på stan en vända och fick för oss att köpa med pizza hem. Mm gott värre men i början av behandlingen kunde jag inte äta alls, nu bor jag på kvällarna i kylskåpet så får väl se upp så jag inte rullar fram snart. Mycket som händer runt om som oroar mig men hoppas allt lugnar ner sig. Vill göra så mycket men orken finns inte riktigt där. Snart behandling igen men först datortomografi och lite oroligt det med hur det ser ut. Alltid oro eller inte alltid men ofta. Fast jag har det bra som har Jan och min familj som hjälp tänk de som är ensam måste vara hemskt. Sitter ibland och funderar hur allt skulle varit om jag inte fått diagnosen den andra januari, och hur allt kommer att bli. Kommer jag att bli botad eller får jag nåt år med hjälp av mediciner. Svaret kommer väl snart efter behandlingen om jag svarar på den, men tror det faktiskt ofta. Men får jag nåt år så får jag vara nöjd är ju inte ung längre. Jag är inte rädd för att dö men vill finnas kvar med familjen. Vill att barnbarnen ska minnas mig och inte bara få berättat om vem jag var. Måste försöka ut och gå, var på en liten promenad i förrgår tror det skulle göra mig piggare. Håller tummarna nu den här veckan att inte febern kommer som brukar infinna sig. Längtar efter mitt vanliga liv man tror ju inte man ska bli så här allvarligt sjuk. Så tjatar igen om lev livet varje dag ta han om varandra i familjen det händer så snabbt att man blir sjuk.