Vaknar till samma meningslösa tillvaro, när ska allt släppa denna gång. Ser fram mot nästa vecka får nog lite hjälp då. Om jag räknar månaderna per år som jag mår bra så blir det inte många. Känns inte bra varför är jag så här eller blev så här. Jag har allt att vara glad för underbara barn och barnbarn och ändå orkar jag inte glädjas. Nu har det varit så här länge borde lära mig leva med det men känns helt meningslöst. Jag förstår väl att andra också har sina dagar och hatar när folk säger att lite deppig är vi alla ibland. Ja om jag vore lite deppig skulle jag må bra men det här är mer än så. Vet inte vad jag ska göra snart. Sover ofta bort dagarna för att slippa allt. Varje vecka tänker jag ska jag klara den här med.